Aspergers syndrom – Ett problem eller en möjlighet?

Jag läste idag om 16-åriga Melinda, som tog sitt liv efter hon fått diagnosen Aspergers Syndrom.

Artikeln gjorde mig väldigt irriterad, till stor del eftersom man lyfter fram Asperger som ett problem och inte en möjlighet! Som jag har skrivit tidigare så har även jag diagnosen Aspergers Syndrom (drag av autism), till skillnad från många som inte har diagnosen så ser jag den inte som ett problem för mig – det är ni som inte har Asperger som har problemen med oss som har Asperger!

Låt mig visa på ett exempel: Jag trivs inte alls med att umgås med människor som inte har samma intressen som mig, ett vanligt drag av Asperger. Jag avstår till och med från att umgås med människor som inte har samma intressen som mig och förstår inte alls varför jag ska göra det! Det innebär att jag sällan träffar min släkt, även om vi till viss del har samma intressen så pratas det till största delen om sånt jag ändå inte har något intresse för… Jag ser det inte som något problem, jag känner inget behov av att träffa folk – problemet ligger hos resten av släkten som vill träffa mig!

Här är det alltså jag som har ett funktionshinder, men jag har inget problem av funktionshindret!
Har jag verkligen ett funktionshinder, när jag inte har några som helst problem av det?

För att gå tillbaka till artikeln om Melinda så blir jag på gränsen till deprimerad när jag läser att en 16-årig tjej har tagit sitt liv eftersom hon “vill inte vara någon människa med en jävla diagnos”.

Jag blir inte förvånad över att unga människor tänker så, när Aftonbladet samtidigt förklarar Asperger med en faktaruta där det står: “Symptom: svårigheter med det ­sociala samspelet, med ­ömsesidig dialog, med att av­läsa signaler och hur andra ­tänker, med att förmedla ­känslor, med planering och att organisera tillvaron; konkret tänkande – man tolkar det som sägs bokstavligt; begränsade intressen och beteende­mönster; fixeringar i beteendet.”

Faktan är tydligen hämtad från Vårdguiden, som tonar ner de positiva effekterna av Asperger.  Som 16-åring är det nog inte roligt att få höra att man har en massa problem, jag skulle tycka att det är var mycket roligare att läsa att jag har stora möjligheter att fokusera på mitt intresse istället för att läsa att jag har begränsade intressen och beteendemönster. Och är det verkligen ett symptom att ha konkret tänkande? Är inte det en väldigt positiv egenskap?

Mitt specialintresse (begränsade intressen och beteendemönster, enligt Aftonbladet och Vårdguiden) är musik, jag är 37 år och har skrivit runt 300 låtar fram till nu, spelar ute 50 – 60 gånger per år, har spelat in ett antal album och har hela min inkomst från mitt “begränsade intresse”. Jag är tveksam till att jag hade kunnat jobba heltid med mitt musikintresse om jag inte hade haft min Asperger, som faktiskt har drivit mig framåt inom musiken eftersom jag oavsett läge aldrig har klarat av att släppa den helt!

Skulle istället bilden av Asperger som ett positivt “funktionshinder” börja spridas så tror jag att vi kan minska att ungdomar ser Asperger som “en jävla diagnos” och istället ser de möjligheter som Asperger faktiskt ger. Jag vill egentligen inte kalla det för ett funktionshinder. Att jag har fått en möjlighet att fokusera på mitt intresse och skärma bort allt annat känns inte som något hinder, det känns som en stor fördel!

 

16 comments

  1. Sussie Axelsson

    Jag känner det precis så. Lever m en man m asp o hans intresse är gitarrer o musik det är ju hans begåvning o inte nåt hinder. Sen att han är asocial är ju inget problem för honom utan för andra. Våran yngsta dotter 10 år m asp/ adh har mycket m e r jobbigt nu m skolan m hon är oerhört smart så det är bara det sociala som är hennes hinder fasst då får man ju fixa så hon klarar av det. Hon är lycklig i sin lilla familj samt m en kompis som oxå har asp/adhd o de kommer jättebra överens. Jag ser det mer som en persolighet istället för diagnos. Blev oxå väldigt illa till mods när jag läste artikel den var så fel skriven. Ingen som helst erfarenhet utav as. Det är inget funktionshinder utan en begåvning o det kanske är så att alla dessa personligheter har nått att säga samhället som håller på att spåra ut när alla ungdomar är så stressade o fixerade av att synas på media o vara utåtriktade. Det kanske är de som ska ta sig en funderare över vad som är ens egen personlighet o inte hur andra uppfattar en hela tiden.

  2. Björn Sonesson

    TACK för dina ord Johan , det fick mig att tänka till! Från en funktionshindrad person (hörselskada). handikappad bara för att samhället inte anpassar sig för oss som hör dåligt. Funktionshinder när det är sitautioner där hörselnedsättningen är ett problem. naär jag är ensam eller med en person är kommunikation oftast enkelt och funktionshinder finns inte då. mvh Björn

  3. Linda Pettersson

    Jag tycker absolut det är viktigt att lyfta fram de starka sidorna/positiva sidorna som kan finnas hos personer med Aspergers. Det är dock viktigt att göra det med balans.

    Man måste absolut lyfta fram fördelar likväl som nackdelar men man måste gör det på ett sätt som inte förminskar någon av sidorna.

    Har själv Aspergers och för min del är det mer ett funktionshinder än något annat.
    Till skillnad från dig Johan, så har jag inga intressen som går att tillämpa på ett yrkesliv. Istället har jag mer tydligt autistiska tilläggsproblem så som oförmåga att skärma av intryck (ljud, bilder etc), något som gör att en timmes shoppingtrip lämnar mig utmattad och oförmögen att fungera återstoden av dagen. Detta omöjliggör både ett socialt liv och ett yrkesliv.

    Vi är således två extremsidor av saken. Du kan leva ett liv som resulterar i att du inte uppfattar Aspergers som ett funktionshinder alls och jag lever ett liv som resulterar i att jag enbart uppfattar det som ett funktionshinder.
    Något säger mig att de flesta där ute hamnar någonstans i mitten. Alltså bör man, som jag sade tidigare, lyfta båda sidor av saken utan att förminska/överskugga någon av sidorna.

  4. Anders D H Pemer

    även om vi därmed aldrig har menat att motsäga att det motsatta läget också finns, som Linda har beskrivit i föregående kommentar. Jag har inte själv någon optimal kombination av styrkor och svagheter för att kunna leva gott på några styrkor, men för mig är det viktigt att verka för denna syn, oavsett hur mycket jag själv skulle ha att komma med om BARA den biten kunde förbättras. Men till det ska ju läggas kunskap och respekt för oss som människor hos omgivningen.

  5. P

    Det är ett faktum att många personer med aspergers syndrom har ett rent h*lvete i vardagen. Sömnproblem, sociala problem vid skolgång/utbildning, mobbning, depressioner, tvångssyndrom. Listan kan göras lång… Det är bara att gratulera att du hittat en fungerande vardag med en sysselsättning som du kan fokusera på utan att bry dig om något annat. Andra har inte den möjligheten och de milda besvär du har.

    Samhällets krav gör att många väljer att ta sig liv. Jag har aspergers syndrom och vill inte leva. Tyvärr är jag för mesig för att ta mitt liv. Så vad jag vill säga är att: Vidga dina syner och dra inte alla med diagnosen över en kam utifrån DIN situation.

    • Johan Bakke

      Menar du att det är bättre att man utgår ifrån att alla med asp har det lika illa? Det mesta du skrev om (förutom depressioner och tvångssyndrom) är sånt som minskar om samhällets syn på att vara annorlunda förändras. De flesta av problemen du skriver om grundar sig i okunskap och så länge media sprider en negativ bild av Asperger så kommer även de problemen finnas kvar.

      • P

        Nej det är precis det jag inte menar. Jag menar problemen som kommer med aspergers yttrar sig på ofantligt många sätt. Asperger är ett funktionshinder och lider man inte i vardagslivet av de begränsningar och problem det medför uppfyller man inte kriterierna för att diagnostiseras med aspergers ens! Detta har flera av mina LSS psykologer betonat.

        Håller dock med om att kunskapen om aspergers syndrom bör förbättras men personer som tagit sitt liv som följd har givetvis det otroligt svårt i livet. Du menar att media istället skall skriva ” Åh så synd, ännu en person med aspergers som inte såg sin diagnos som en möjlighet istället” Dumheter. //Jag är klar här.

  6. vidar

    Men Asperger år så brett att det är omöjligt att säga att diagnosen är positiv. För min del har de negativa delarna av diagnosen “försvunnit” men de positiva delarna av diagnosen finns kvar. Av det jag uppfattade av artikeln verkar det också gälla dig.
    Men för vissa är problemen starkt handikappande och fördelarna kan vara svåra att se. Samt att man ger inte en psykriatisk diagnos på enbart fördelar.
    Men du har rätt i att synen på Asperger(samt i ännu högre utsträckning ADHD/ADD) behöver nyanseras men det behöver inte betyda att förneka problemen som neurospsykriatiska funktionshinder för med sig.

  7. Pingback: Johan Bakke som föreläsare? Ja, kanske det! - Johan Bakke Johan Bakke

Kommentera