Aspergers syndrom – Ett problem eller en möjlighet?

Jag läste idag om 16-åriga Melinda, som tog sitt liv efter hon fått diagnosen Aspergers Syndrom.

Artikeln gjorde mig väldigt irriterad, till stor del eftersom man lyfter fram Asperger som ett problem och inte en möjlighet! Som jag har skrivit tidigare så har även jag diagnosen Aspergers Syndrom (drag av autism), till skillnad från många som inte har diagnosen så ser jag den inte som ett problem för mig – det är ni som inte har Asperger som har problemen med oss som har Asperger!

Låt mig visa på ett exempel: Jag trivs inte alls med att umgås med människor som inte har samma intressen som mig, ett vanligt drag av Asperger. Jag avstår till och med från att umgås med människor som inte har samma intressen som mig och förstår inte alls varför jag ska göra det! Det innebär att jag sällan träffar min släkt, även om vi till viss del har samma intressen så pratas det till största delen om sånt jag ändå inte har något intresse för… Jag ser det inte som något problem, jag känner inget behov av att träffa folk – problemet ligger hos resten av släkten som vill träffa mig!

Här är det alltså jag som har ett funktionshinder, men jag har inget problem av funktionshindret!
Har jag verkligen ett funktionshinder, när jag inte har några som helst problem av det?

För att gå tillbaka till artikeln om Melinda så blir jag på gränsen till deprimerad när jag läser att en 16-årig tjej har tagit sitt liv eftersom hon ”vill inte vara någon människa med en jävla diagnos”.

Jag blir inte förvånad över att unga människor tänker så, när Aftonbladet samtidigt förklarar Asperger med en faktaruta där det står: ”Symptom: svårigheter med det ­sociala samspelet, med ­ömsesidig dialog, med att av­läsa signaler och hur andra ­tänker, med att förmedla ­känslor, med planering och att organisera tillvaron; konkret tänkande – man tolkar det som sägs bokstavligt; begränsade intressen och beteende­mönster; fixeringar i beteendet.”

Faktan är tydligen hämtad från Vårdguiden, som tonar ner de positiva effekterna av Asperger.  Som 16-åring är det nog inte roligt att få höra att man har en massa problem, jag skulle tycka att det är var mycket roligare att läsa att jag har stora möjligheter att fokusera på mitt intresse istället för att läsa att jag har begränsade intressen och beteendemönster. Och är det verkligen ett symptom att ha konkret tänkande? Är inte det en väldigt positiv egenskap?

Mitt specialintresse (begränsade intressen och beteendemönster, enligt Aftonbladet och Vårdguiden) är musik, jag är 37 år och har skrivit runt 300 låtar fram till nu, spelar ute 50 – 60 gånger per år, har spelat in ett antal album och har hela min inkomst från mitt ”begränsade intresse”. Jag är tveksam till att jag hade kunnat jobba heltid med mitt musikintresse om jag inte hade haft min Asperger, som faktiskt har drivit mig framåt inom musiken eftersom jag oavsett läge aldrig har klarat av att släppa den helt!

Skulle istället bilden av Asperger som ett positivt ”funktionshinder” börja spridas så tror jag att vi kan minska att ungdomar ser Asperger som ”en jävla diagnos” och istället ser de möjligheter som Asperger faktiskt ger. Jag vill egentligen inte kalla det för ett funktionshinder. Att jag har fått en möjlighet att fokusera på mitt intresse och skärma bort allt annat känns inte som något hinder, det känns som en stor fördel!

 

16 tankar om “Aspergers syndrom – Ett problem eller en möjlighet?”

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *